Jag.

Jag har en underbar familj, underbara barn och en underbar pojkvän.
Jag ställer alltid upp för mina vänner och för min familj.
Jag vill alltid det bästa för alla, även om jag kanske ibland inte håller med alla.
Jag tänker alltid på alla andra först och sedan på mig själv.
Jag vet att jag har vänner som bryr sig och en familj som finns där för mig, men varför känner jag mig alltid så ensam?
Jag har så mycket jag vill tala om, hur jag mår och hur jag känner mig, men jag känner inte att jag har nån som verkligen förstår mig.
Jag har ofta ont i magen och är ofta lite nere, men pratar jag med min familj eller med mina vänner så ler jag och låtsats som ingen alls.

Jag vill inte att ni ska tro att jag tycker synd om mig själv och vill inte att ALLA ska prata med mig för att jag skriver det här.
Men på något vis så känns det lite bättre av att bara få skriva hur jag verkligen känner mig.

Hur jag än försöker förklara mig så blir det fel, låter mer som om jag tycker synd om mig själv, fan varför ska det vara så svårt att få fram det som snurrar i huvudet hela dagarna?